eran hittills bästa gulddag?

[bjorne]

Jag är nyfiken på eran hittills bästa gulddag?
Hur mycket blev det? vilken typ av utrustning användes? i vilken del av Sverige var det?

Själv har jag inte vaskat min första än.

[Infaustus]

Hmm svårt att säga vilken som är bäst,om man delar upp det så blir det kanske lättare, bästa grävar dagen måste ha varit för 16-17år sen när man hittade en hel rad små korn med vaskränna i Nittälven då fastnade man ju riktigt i hobbyn,bästa tävlings dagen var förra året när jag vann Svenska mästerskapen i Lannavaara,bästa metalldetektor dagen var i oktober 2001 utanför Marybrogh i Australien hittade en 20g nugget och en 1g nugget,bästa grävar och vaskning utomlands måste vara 6-7år sen i Palsinoja i norra Finland.men alla dagar har ju sina fördelar och naktdelar.

[Blixten]

Måste vara första gången jag testade på att vaska guld i ädelfors!:)

Då fick man en härlig guldfeber!!

[Bengan]

Jag berättar gärna för er om den gången jag gjorde mitt livs guldfynd och den gången då vaskrännan var alldeles guldprickig och guldfebern enkelriktade min hjärna till en enfilig motorväg på väg mot drömmarnas land. En omtumlande dag som fick mig att inse att det aldrig är som man tror och att det är sagor och drömmar som driver en stackars guldgrävare. Den här berättelsen har jag berättat tidigare för några år sedan på det gamla guldforumet, men "bjornes" uppmaning fick mig att lockas att dra den igen.

Så jag ger er "Sagan om Dragan och den förgyllda verkligheten"

Detta är en historia om hur en spontan guldgrävareutflykt i den östgötska naturen nästan slutar med slagsmål och stort tvivel i en småländsk grusgrop. Det är en solig sommarmorgon och jag står i färd med att ge mig ut på en upptäcktsresa i de sydliga delarna av Östergötland. För den som inte känner till Östergötland utan tror att landskapet bara består av den vida östgötaslätten, kan jag berätta att så icke är fallet. Nä, Östergötlands norra och södra delar består utav vida skogar med berg, myrar och i gläntorna hukar små gårdar och lantbruk i barrskogshavet. I väster har vi Vättern och i öster hela skärgården, men de södra delarna av landskapet är för en geologiskt intresserad guldgrävare som ett enda stort och fascinerande äventyrsland. För när inlandsisen smälte avsattes här enorma mängder med grus och oftast i form av åsar, deltan, sandursbildningar, terrasser och sjötappningsformationer mm.

Men nu är det en härlig sommarmorgon, bilen är tankad och packad med mat, kameror, vaskrännor,  pannor och allt som behövs för en expedition i Östergötlands södra utmarker. Humöret är på topp när jag styr ut från Linköping med siktet inställt mot söder samtidigt som den lågt stående morgonsolen lovar en härlig dag när den försiktigt värmer vänstra sidan av mitt ansikte. Jag passerar snart de stora sjöarna söder om stan och även det lilla samhället Rimforsa där det blir två varv i rondellen bara för att suget efterglass blev för stort och GB-gubben med sin hånflinade gumma lockade in mig till macken. Så med ena handen på ratten och en i morgonvärmen rinnande strutglass i den andra kan jag bara konstatera att det starka solljuset som får mig att ansträngt kisa mot vägen talar om att jag helt naturligt nu är framme i Kisa. Det lilla samhälle som filmens Pippi Långstrump och värdens starkaste Magnus kommer ifrån och här skall jag svänga av och fortsätta ner mot den lilla men geologiskt så spännande kommunen Ydre.

Skog och åter skog men här o där öppnar sig ändå landskapet och blir då som en sida riven ur en Astrid Lindgren bok med äpplen, körsbärsträd och med blånade berg och kullar i siktlinjen. Skyltar med Norra Kvills nationalpark ropar envist på uppmärksamhet men jag håller mig trotsigt där ifrån, för jag vet hur mycket folk det brukar vara där så här på semestern. Men Norra Kvill Då har jag ju åkt ut ur Östergötland och jag måste nog erkänna att jag villat bort mig grundligt här i mörkaste Småland. Men var är jag, kartan och verklighetens vägar stämmer inte på något sätt och hur väl jag än försöker finns verklighetens väg inte någonstans på min karta. Helt uppenbart att här har Lantmäteriet kört fast, där jag är finns inte. På något sätt känns det som om jag lämnat vekligheten här där kartorna inte ens stämmer. Det var ju faktiskt här i dessa trakter som Astrid hittade sagorna om Emil och barnen från Bullerbyn. En sagovärd..... ja men hur kan jag hamnat här, jag kanske har blivit förtrollad.... eller...

Alldeles bakom vägkröken får jag tvärbromsa för här delar sig vägen i tre vägar och vilken ska jag ta. Ryckt ur min sagovärd ser jag den gamla anslagstavlan som grå och sned står där i vägkanten. Jag parkerar bilen och går fram till den sneda träkonstruktionen som nog har stått här i minst hundra år. Kanske den kan tala om vart jag befinner mig och bland anslag om auktioner och en borttappad katt sitter det en liten karta över bygdens sevärdheter. Men vädret och tiden har förvandlat den till något oläsbart, men ganska vackert, ja ett konstverk, i alla fall om man kisar lite. Det rasslar till i gruset bredvid mej och en gammal farbror hejdar sin cykel intill anslagstavlan. Letar du etter något säger den gamle mannen och låter som självaste Åsanisse. Njae, jag vet inte riktigt var jag är liksom? Du är ju här...i Småland, här har jag alltid varit och här har det alltid sätt ut såhär det lovar jag dig... säger mannen. Själv skulle jag nu inte förvånas ett dugg om även Klabbarparn skulle kliva fram ur skogen denna märkliga dag.

Efter en stunds samtal med den gamle herrn har jag förstått att om jag åker vägen rakt fram så hamnar jag snart i Rumskulla. Men jag får dock lite tips och förslag om sevärdheter i trakten och förslag på omvägar som skulle vara sevärda. Straxt innan den gamle mannen åter äntrar sin cykel och blir ett med sagorna och skogen säger han följande. Om du åker mot Rumskulla och sedan tar av hit såväl som dit och sedan till vänster vid Bertils mjölkpall, så hamnar du vid Stensfors kvarn, där har di ett attans trevligt kafé med goe kakor, åk dit du. Jag är åter lämnad ensam på vägen. Men nu med en svag aning om var jag är och kaffe?..ja varför inte. Hur var det nu han sa....

Långt om länge äntligen framme vid en sned skylt som talar om att detta är Stensfors kvarn, nu skall det bli gott med kaffe. Men ödsligheten talar sitt tydliga språk, här har det nog inte serverats kaffe på mycket länge. Jag undrar när den gamle mannen var här egentligen, kanske i sin ungdom. Ett är dock klart att länge sedan var det. Jag tar vägen ner mot husen och kan konstaterat att det var länge sedan soptunnan vid vägkanten var använd. En tom soptunna i ett Småland fullt av tyska turister kan bara betyda att Stensfors kvarn numera var öde och obeboeligt. Husen var sneda och kvarnhjulen ruttna och sönderbrutna. Men någon tycktes ändå bry sig, det syntes att det var renovering och bevarande på gång, kanske att någon hembygdsförening med trytande medlems antal kämpade mot tidens tand. Arbete pågick det var helt säkert, men det såg ändå ut som om ingen varit här på länge.

Jag vandrade ut på kvarndammens stenfördämning som såg ut att vara helt oberörd av tidens gång. Här rann vattnet i ett vackert fall som det säkert hade gjort i flera hundra år. Det var då jag såg den vackra bäcken som rann som en silverorm bort från kvarndammen och förvillade sig ringlande ut i obygderna. Men där alldeles nedanför fallet där berghällen mötte grusbankarna där fanns ju motivet för den bild jag så länge tänkt ta. Så i väg till bilen och tillbaka med vaskränna, spade, stativ och kamera utrustning. Jag hade länge haft en bildidé på en vaskränna i en vacker bäckmiljö med vattenfall och liknande och här fanns den. Det var bara att rigga rännan i rätt läge för att få in vattenfallet från kvarndammen i bakgrunden. Nu stod kameran på stativet och den rätta vinkeln i kamera sökaren, vattnet rann i rännan så för tillfället saknades bara gruset. Grusbankar var det gott om i bäckens kanter så det var bara ta några tag med spaden och lägga i rännan, så skulle nog bilden sitta där.

Det var då när det tredje spadtaget försiktigt skulle hällas i rännan som jag såg något som glimmade till mot den Guldströmsblå rännans botten. Va fa.... guld, det är ju guld, där...där och där....det låg millimeterstora guldkorn på flera ställen i rännan. Bara efter två spadtag, nu steg guldfebern raskt och flera spadtag lades i rännan som visade mera guld. Det där med fotografering försummades raskt när jag såg ner i rännans botten som var gulprickig.......äntligen efter så mycket letande.

Å VA FAEN HÅLLER DU PÅ MED !!!! En ilsken stämma skar genom forsens brus och jag väcktes ur mitt guldrus. När jag tittade upp från rännan möttes jag av åsynen av en man med en blick som var på gränsen till raseri och jag tänkte jävlar ! nu åker jag på stryk....

När den uppretade mannen efter en lång stund lugnat ner sig, fått sagt sitt och jag på något omöjligt sätt försökt förklara mitt verkliga ärende vid hans bäck, så talade han om för mig att det var hans guld och det var han som lagt ut det i forsen och när jag frågade varför han lagt ut det i här i forsen, talade han om att han tidigare drivit en guldvaskning för turister här vid Stensfors kvarn med kafé och allt därtill. Han talade även om att det minsann var han som startat den så framgångsrika guldvaskningen vid Ädelfors. Med stor tydlighet informerade han också mig om att man alltid lägger ut guld åt turisterna att vaska och på så sätt håller guldfebern uppe så även i Ädelfors, annars skulle ingen hitta något nånsin... garanterade han med önskvärd tydlighet.

När vi sedan gick förbi de gamla byggnaderna frågade jag vem som skötte om dessa visade det sig att det var den förtretade herrn som renoverade den gamla kvarnbyggnaden. Jag blev inbjuden i huset och efter en stunds diskuterande om renovering och byggnadsarbete så kom vi rätt så bra överens. Mannen presenterade sig så småningom som Dragan och berättade att han minsann hade grävt mycket guld på Balkan och måttade med tumnageln när han visade hur stora nugget man hittar där. Om jag därutöver var intresserad så skulle han nog kunna ordna med resor dit för bra kontakter hade han. När vi så småningom skildes och Dragan for iväg i sin Land Rover med hästsvansen fladdrande i nacken så stod jag kvar där och tänkte den där killen den har jag sett någon annanstans... men var?

Jag vände nu bilen norrut igen for genom Ydre förbi Svinhult och Österbymo hem till trygga Östergötland. Stannade till vid några bra vattendrag men hittade inget och hade egentligen ingen mer lust att leta guld i dag och jag kan erkänna att benen fortfarande var lite darriga efter mötet vid kvarndammen. Men hela vägen hem malde tankarna, var hade jag tidigare sett Dragan och de han sa " man lägger alltid ut guld åt turisterna att vaska". Undrar om man fortfarande gör så i Ädelfors............

Ett par veckor efter det jag kom hem från den minnesvärda turen i Smålandsskogen så for min fru Lena och jag ner till Ädelfors igen för elfte gången detta år. Bara för att låta guldfebern stiga lite och för övrigt för att det ju alltid är trevlig stämning, spännande personligheter och därtill hittar man ju alltid guld där. Jag hade ju naturligtvis delgivit Lena mina erfarenheter vid Stensfors kvarn så det var med lite nya ögon vi for dit. Väl framme visade det sig att det var ganska få personer på vaskplatsen den dagen och resultatet av dagens arbete var det sämsta vi varit med om bara några ynkliga korn, precis som ute i den riktiga verkligheten.

Tanken och tvivlet kommer när man trött sitter där i gropen och summerar en dags hårt arbete. Och visst är det märkligt att man hittar mest guld på för middagen och att det alltid tunnar ut på eftermiddagen. Summerar vi alla gånger vi varit där under mer än 10-års tid så är trenden tydlig.

Har även vid ett tillfälle tagit ett 20 liters grusprov vardera i tre olika grusgropar som ligger i samma isälvsavlagring och ej långt från Ädelfors. Summa 60 liter som inte innehöll ett enda mikro.

Det är vid sådana tillfällen som tvivlet gör sig gällande och sprider sig i min arma hjärna. Men inte kan det väl vara så att genomtrevliga Guldströms och deras lika trevlige vän Johannes undanhåller oss besökare en del av sanningen. På deras hemsida kan man med önskvärd tydlighet läsa att det verkligen är äkta guld man hittar. Visst det är det ju ingen tvekan om, men kommer det från platsen eller är grusgropen kryddad för oss besökare. ¨

Som geologisk intresserad vill man ju gärna veta att det är sant det man tidigare förmodat, att det man hittar här verkligen är ursprungligt. Det är ju inte konstigare än att exempelvis de som fiskar ädelfisk vid en vackert belägen sjö, är väl medvetna om att den planterats ut för att fiskas upp och ge fiskaren en naturupplevelse och där blir ingen vilseledd eller känner sig lurad. Tvivlet en sen eftermiddag i en grusgrop i Småland leder kanske tankarna ut i sagornas värd, är detta på riktigt eller....

Jag hittade så småningom Dragan på nätet. Det var inte svårt, men han heter något helt annat än det han uppgav när han presenterade sig för mig, men sant är dock att han verkligen startat upp guldvaskningen vid Ädelfors en gång i tiden. På nätet kan man också finna att han i dag driver en guldvaskarkamp med kafé och allt därtill lite längre norr ut i landet. Där han antagligen med glädje fortsätter att lura guldfebriga turister.

I varje fall om man får tro honom själv......

[Daniel]

Kan det vara Willy Lif på Utpostens som åsyftas måntro. Måste reta livet ur Guldströms att han har lagt rabarber på domännamnet "adelforsguldvaskning" 
Beträffande preppade grushålor så kan vi ju kallt konstatera att i ädelfors så följer guldet ofta geologiska "regler". Det finns inget i bottenleran, vid stenblock så finns det rikligare runt underkanten. Det är iaf vad jag noterat.
Om man studerar filmer från Utpostens äventyr så finns det av någon anledning ingen (väldigt lite) svartsand i pannan vid finvaskningen. Ser inte ut som någon stark mineralisering.
Om man spenderar några kvällar på campen i ädelfors så inser man även risken det skulle medföra att gå ut och preppa. Det är folk i området dygnet runt, kanske inte i så värst vaksamt tillstånd fram på småtimmarna, men ändå.
Sen finns det ju ganska gott om guld i ån utanför gropen och där lär ju ingen ha preppat...

[BASSO]

Underbar berättelse Bengan. Tack för att du delade den med oss nykomlingar.

[silfver]

Officiellt:
Ja du, vi pratar ministänk i kvarts, knappt synbart (blockletning/malmletning) i mellersta Sverige (2004).
Annars är det nog ett 30-tal mkt små från micro till <0,6mm i samma panna i Sverige.
En liten rackare på 1,57gram i västra USA, Arizona (2006).

Inofficiellt:
Ja, just det, inofficiellt var det. Något måste man ju ha att gotta sig åt i snöovädret.

[bjorne]

Kul att ni delar med er

Infaustus jäklar en 20 g nugget måste vara fint att ha i handen.

Bengan, vilken story! Måste kännts surt när det bara var en dikt och inte "verklighet".
Man hoppas ju att verkligheten skall överträffa dikten.

[Daniel]

Min bästa gulddag var när det visade sig att min 6-åriga dotter vart lika stollig i guldgrävning som jag 
Hittills har det bara varit framgångar i ädelfors men min passion genom livet har alltid varit att klura ut och bygga grunkor som kan användas till att förfasa omgivningen med (vad har han nu fått för sig?).
Mätt i gram har det väl blivit något halvgram i emån.

[Adde Stensfors]

Till "Bengan"
Detta , Bengan, (eftersom jag är jag som är Dragan), var det bland det mest förvirrade stycket jag har läst på länge, sanningen är dock att du vaskade  inne på tomten, din tomte, du hade hunnit vaska en hel del, samlade på dig svartsand utan att finvaska... som du sen fick hälla tillbaka i ån igen... Att jag skulle vara Willy Liv var också en nyhet för mig ... osv.. Stensfors ligger i Småland... osv

[Bengan]

Dragan

Kul att du efter alla år hittade just det här inlägget och trevligt att du tyckte om det. Just då den 5 augusti 2010 i mörkaste Småland kändes vårt möte rätt så olustigt men efter åtta år så har väl tiden suddat ut konturerna av vad som egentligen hände när vi träffades och nu är det bara ett roligt minne.

Anledningen att jag råkade komma in på dina domäner var bara att det vackra fallet lockade till fotografering. Jag var aldrig ute efter att beröva dig på ditt guld men fångades på något sätt av guldfebern som du vet kan slå till när man minst anar det. 

För övrigt får jag hoppas att ditt renoveringsprojekt av kvarnen gått bra och vem vet vi kanske ses där ute i skogarna någon gång i framtiden. Då vi kan presentera oss för varandra med det namn våra föräldrar givit oss och få en ny chans att ha en givande diskussion om vårt ömsesidiga intresse under bättre förutsättningar än förra gången....

Bästa hälsningar
Bengan